Plastöversiktsschema

Allmänt bil FAQ
Användarvisningsbild
FAQ
Veteran
Inlägg: 801
Blev medlem: lör nov 04, 2006 1:14 pm
Namn: FAQ
Kör: Allt
Ort: Forumet

Plastöversiktsschema

Inlägg av FAQ »

Här är en översikt av olika plasttyper och hur de kan repareras.
Plastöversiktsschema
PlasttypAnnan be-
teckning
Kemiskt namnTermo-
plast
Härd-
plast
Kan limmas
med KENT-lim
SvetsbarLEISTER
svetstråd
Svets-
temp. °C
ABSAkrylnitril-buta-
dien-styren
JANEJJAJAABS350
ABS+PCAlpha
KHA
HP/Alloy
Proloy
Akrylnitril-buta-
dien+polykarbonat
JANEJJAJAABS PC350
ABS/PVCABSVinylABS+VinylJANEJJANEJ--
E/P (EPM)
TPO
TPO
TPR
EP I
EP II
Thermo-
plastic Rubber
Etylen-propylen
(Rubber)
JANEJJANEJ--
EPDMEtylen-propylen-
dien monomer
JANEJJANEJ--
EVAE/VACEtylen-vinyl-
acetat
JANEJJANEJ--
GUPUP
SMC
Fiberglass
Glasfiberarmerad
omättad polyester
NEJJAJANEJ--
PANylon
Rilsan
PolyamidJANEJJAJAPA400/450
PA+PPEGTXPolyamid+Polyfenyl-
eter
JANEJJANEJ--
PCPolykarbonatJANEJJAJAPC350
PC/P3TPPC+PETP
Xenoy
Pocan
Polykarbonat+Poly-
butylen-Tereftalat-
polyester
JANEJJAJAXENOY
PC/PBTP
350
PE HårdPolyeten
Polyetylen
JANEJJAJAPE Hart300
PE MjukPolyeten
Polyetylen
JANEJJAJAPE Weich300
PFBackeliteFenol-FormaldehydNEJJAJANEJ--
PMMAPolymetylmetakrylatJANEJJAJAPVC Hart Grå300
POMPolyoxymetylenJANEJJAJAVit, omärkt350
PP
P/E
NovolenPolypropen
Polypropylen
JANEJJAJAPP300
PP/EPDMPolypropylen+Ety-
len-propylendien-
monomer
JANEJJAJAPP/EPDM285
PSPolystyrolPolystyrenJANEJJAJAPS, VIT350
PUR HärdadRIM
RRIM
PolyuretanNEJJAJANEJ--
PUR TermoplastTPU
TPUR
PolyuretanJANEJJAJAPUR300/350
PVC HårdUnichemPolyvinylkloridJANEJJAJAPVC, grå300
PVC MjukVinylPolyvinylkloridJANEJJAJAPVC, transparent400
SANS-A
Lustran
Styren-AkrylnitrilJANEJJA---
PPOPPE (PPYO)
Noryl
PolyfenyloxidNEJJAJANEJ--
Bilagor
Plastöversiksschema.pdf
(199.96 KiB) Nerladdad 259 gånger

Användarvisningsbild
FAQ
Veteran
Inlägg: 801
Blev medlem: lör nov 04, 2006 1:14 pm
Namn: FAQ
Kör: Allt
Ort: Forumet

Re: Plastöversiktsschema

Inlägg av FAQ »

Råd och tips vid limning av plast från NovaPlast:
RÅD OCH TIPS VID LIMING AV PLAST
Limning är ofta den enda metoden som står till buds för fogning av plaster, speciellt om plasten skall förenas med ett annat material. För att rätt kunna utnyttja något av de lim som finns, bör man dels kunna välja mellan de många olika limmen och inte minst viktigt - veta vad limning är och hur det valda limmet fungerar.

KORT OM LIMNINGSTEKNIK
"Alla ytor som kommer tillräckligt nära varandra förenas till en fog som är starkare än det svagaste av materialen". Det är vad som händer när man svetsar, löder, hårdlöder eller spränger ihop metaller – och när man limmar. Med "tillräckligt nära" menas här 5 ångström. En ångström är en tiomiljondels millimeter, en tio tusen dels mikrometer eller 0,0000001 mm. Så släta ytor finns inte! Ytorna måste deformeras till varandra, eller utrymmet mellan dem fyllas med ett fyllnadsmaterial (limmet). Det är också väsentligt att vi känner till styrkan på den yta som vi avser att limma emot. Den får inte vara belagd med släppmedel eller andra svaga skikt, t ex föroreningar. För att ett lim skall vara möjligt att använda krävs det att limmet väter det material som man skall limma. För att detta skall ske måste limmet ha lägre ytspänning än materialet. I praktiken betyder det att limmet skall flyta ut på materialet i stället för att dra ihop sig till en droppe.Plaster har lägre ytspänning än de flesta andra material. Teflon (PTFE) har t ex lägst ytspänning av alla praktiskt användbara material. Följaktligen finns det inget lim som man kan limma ren PTFE med. Detsamma gäller för många andra plaster med låg ytspänning. Man kan dock göra dessa plaster limbara, genom att öka materialets ytspänning. Detta gör man genom att "legera upp ytan", med ett annat material, som har högre ytspänning, (t ex med metallisk natrium för PTFE.) För de flesta "svårlimmade plaster" finns ytomvandlingsmetoder. Dessa metoder finns beskrivna längre fram i skriften under respektive plast.

DET FINNS MÅNGA OLIKA LIM OCH LIMNINGSMETODER
Limmet måste, någon gång under limningsprocessen, vara flytande för att kunna väta materialet. För att få någon hållfasthet måste det naturligtvis sedan också stelna.Lim stelnar av tre olika anledningar: De torkar, kallnar eller härdar. Några av de torkande limmen skiljer sig markant från de övriga limmen. De innehåller lösningsmedel, som kan lösa termoplaster. Olika termoplaster kräver olika lösningsmedel. Man kan använda rent lösningsmedel att "mjuka upp" plasten med. De lösta plastytorna blir sedan "sitt eget lim". För att bli lättare att hantera har man dock oftast löst lite av den aktuella termoplasten i lösningsmedlet. Ett lösningsmedelslim för termoplast innehåller dock mest lösningsmedel (ca 80%). Det som blir kvar, när lösningsmedlet är borta, är endast ca 20%. Lösningsmedelslimning är olämpligt för termoplaster som är känsliga för "stresskrackelering", d v s sådana plaster som har svårt att klara samtidig belastning och miljöpåkänning. Lämpliga lösningsmedel finns angivna under respektive plastmaterial. Generellt för torkande lim är att de krymper under stelningsförloppet (50 till 90%). De vattenbaserade, torkande limmen har normalt en högre torrhalt än de som innehåller lösningsmedel. (Torrhalten är det som blir kvar efter torkning.) Man skall därför inte räkna med att få täta, helfyllda fogar vid användandet av torkande lim. Resultatet blir bättre om man kan anbringa ett presstryck, som gör fogen tunnare vartefter limmet krymper. Slutresultatet, dvs en helt torr fog, där allt lösnings medel har lämnat limmet och plastmaterialet, kan ta flera dagar eller veckor att uppnå – även om foghållfasthet utvecklas på mycket kortare tid. Det är farligt att prova limfogens styrka för tidigt. Det kan nämligen visa sig att brottlasten blir mindre efter slutlig torkning, då limmet blir hårdare och fördelar belastningen sämre. Till de torkande limmen räknas också kontakt limmen. När man limmar med kontaktlim låter man huvuddelen av lösningsmedlet avgå innan man lägger samman fogytorna. De halvtorra limytorna måste sedan de formeras samman med stor kraft, för att man skall utnyttja "hela limmet". Vanligen har de limbelagda ytorna endast kontakt på de högsta punkterna - för att man inte pressat tillräckligt hårt. Vid kontaktlimning är det inte nödvändigt (eller ens önskvärt), att pressa hela ytan samtidigt. Pressning mellan två valsar är ett utmärkt sätt att deformera ihop två kontaktlimsytor och pressa ut så mycket luft ur fogen som möjligt. Dubbelhäftande tejp är ett "torkande lim som aldrig torkar". Tejpämnet är ett mycket långsamt rinnande material, som förblir detsamma i fogen, som det är i rullen. De bättre dubbelhäftande tejperna har dock en hygglig belastbarhet - och består av limämne rakt igenom, i tjocklekar från 0,1 till 3 mm. Det finns även de som är vattenklara. Det som tejplim klarar sämst är belastning i en och samma riktning under lång tid – speciellt vid förhöjd temperatur. Smältlim är lim som stelnar för att det kallnar. De appliceras alltså varma. Limning med smältlim är ett lockande alternativ. Det ger fyllande fogar och korta fixeringstider. Man bör dock notera att smältlimmen i högsta grad är termoplaster. De måste, för att bli flytande vid rimlig temperatur, ha relativt låg mjuk ningspunkt. De vanliga termoplastiska smältlimmen blir också betydligt hårdare (ibland spröda) vid lägre temperaturer. Den korta fixeringstiden innebär att limmet stelnar fort. Detta är ur vätnings- och kontaktsynvinkel mindre bra.För snabb stelning ger motsvarigheten till s k kalllödning. Vid användande av smältlim, på material som leder av värmen fort, kan en förvärmning av materialen förbättra resultatet.En bättre typ av smältlim är de härdande smältlimmen. Dessa är baserade på polyuretaner, som kan smältas vid relativt låga temperaturer (65 till 100°C). Detta gör att de stelnar något långsammare och därmed minskar risken för "kalllödning/limning". Vid kontakt med den fukt, som finns i luften eller i plastmaterialet, härdar de till en fog med relativt hög belastbarhet. Värmebeständigheten är också överlägsen de termoplastiska smältlimmen. De härdande smältlimmen har vanligen en bärnstensliknande färg, men även vattenklara typer finns. Till de lim, som stelnar när de kallnar, räknas också de värmeaktiverbara limmen. De består av limlösningar eller numera också vattendispersioner. Vid limning med dessa lim appliceras limmet på ena fogytan. Limmet torkas sedan, så att det blir helt klibbfritt. Vid limning aktiveras limmet med värme, så att det blir flytande och kan väta det andra materialet. Aktiveringsmetoderna är många: värmepistol och pressrulle, varma valsar, varmpressning, värmtobelagt material och vakuumformning mot limmet. Limfogarna blir transparenta. Både smältlim och värmeaktiverbara lim ger korta fixerings tider. Härdlimmen utgör en stor grupp lim. Det är främst inom denna grupp man hittar "nyheterna". Härd limmen är också de lim som man kan ställa störst förväntningar på vad gäller hållfasthet och värme beständighet. Härdlimmen innehåller som regel inga lösningsmedel och har därför ingen eller mycket liten stelnings krympning. Härdlimmen är flytande plaster som övergår i fast form genom en kemisk reaktion.
- Den kemiska reaktionen (polymerisationen) kan startas på flera sätt:
- Blandning av två komponenter, som båda är delar av den slutliga fogen.
- Tillsats av en härdare, som endast sätter igånghärdningen.
- Värmning av limmet, under vilken limmet härdar.
- Fuktexponering,från luften eller plastmaterialet.
- Belysning med UV-ljus, vilket kräver ljus-genom släppligt material).
- I "syrefrånvaro och metalljonkontakt" (vilket som regel gör dem olämpliga för plastmaterial).
2-komponentlim, som blandas, finns både relativt snabbhärdande (5-10 minuters fixeringstid) och sådana sombehöver fixeras i flera timmar. För att ha möjlighet att använda de snabbhärdande, krävs normalt en doserings-och blandningsutrustning. Sådana finns numera allt ifrån mycket enkla till synnerligen avancerade. De vanligaste 2-komponentlimmen är epoxi- och polyuretanlim. Epoxilimmen förekommer ofyllda (bärnstensfärgade) och fyllda (ofta grå). Av dessa ger de fyllda högre hållfasthet. Värmehärdning av epoxilim ger kortare fixeringstider och högre hållfasthet (samt fullständig uthärdning) än härdning av motsvarande lim vid rumstemperatur. Som tumregel gäller att 10 graders temperaturhöjning i limfogen ger en halvering av härdningstiden. Epoxi kan användas för härdplaster, men är i första hand lim för metall. Polyuretanlimmen är som regel alltid fyllda och är beige till färgen. Några vattenklara finns dock. De härdar alltid ut fullständigt, om fukt finns närvarande – vilket det alltid finns när man limmar mot ett plastmaterial. Polyuretanlim lämpar sig bättre för plaster än epoxi genom att de har lägre ytspänning. Både epoxi och polyuretanlim lämpar sig att göra fyllande fogar med. Speciella härdlim för limning av PMMA finns också. Dessa är vattenklara, men relativt svåra att limma med. 1-komponent, värmehärdande lim (från 70°C för polyuretanlim, från 100°C för epoxilim) ger relativt korta härdningstider (10 till 30 minuter). Epoxi- och polyuretanlim är de vanligaste av dessa lim. De är alltid fyllda och därför ej transparenta. De lämpar sig också att göra fyllande fogar med. Fukthärdning går snabbt för cyanoakrylater (ca 10 sekunder), om fogarna är tunna och fukt finns i tillräcklig mängd. Cyanoakrylaterna är vattenklara och förekommer med viskositeter från vattenlika till gelé. De lämpar sig inte för fyllande fogar. Härdade är de tämligen spröda, men de har ändå fått mycket stor användning för små plast- och gummilimningar. Sprödheten inverkar mer vid limning av hårda material. För fogar med stora spänningskoncentrationer och som utsätts för slag, kan en gummifylld cyanoakrylat vara ett lämpligt alternativ till de vanliga, om man kan acceptera en svart fog. För andra fukthärdande lim är härdningstiden oftast förhållandevis lång (flera timmar till dygn). De vanligaste fukthärdande limmen är baserade på polyuretan och silikon. De fukthärdande polyuretanerna har alltid en färg (grå, svart, vit...). Silikonerna förekommer både transparenta och infärgade. För limning av termoplaster lämpar sig de alkohol- och oximhärdande typerna bäst (de som inte luktar ättika). Både polyuretan- och silikonlim lämpar sig för fyllande fogar och de är elastiska, även vid låga minustemperaturer. Silikonlimmen är de lim som klarar högst användningstemperatur (ca 200°C), utan att kräva värmehärdning. Vid limning av stora ytor och relativt täta material lämpar sig polyuretanlimmen bättre, då de härdar snabbare och till större djup. Silikonlim förekommer också som 2-komponentlim. Då genomhärdar de oberoende av volym och ytutbredning.Lim som härdar vid UV-belysning ger mycket korta fixeringstider (10 till 60 sekunder). Dessa lim är baserade på akrylater. De finns vattenklara och lämpar sig utmärkt för glas. Vid användning mot transparenta plaster uppvisar de en lägre hållfasthet. Det utvecklas ständigt nya UV-härdande lim. Några finns redan som ger en hygglig hållfasthet vid limning av PC och PMMA.

RENGÖRING AV FOGYTORNA
En limfog blir aldrig starkare än det material som limningen sker mot. Det gäller följaktligen att avlägsna alla svaga länkar i form av föroreningar från ytan. Låt oss inledningsvis konstatera att alla försök att torka ytorna rena med hjälp av lösningsmedel är dömda att misslyckas (om man inte avser att limma med ett lim innehållande ett lösningsmedel som skall lösa plastmaterialet - då kan det vara effektivt). Med tanke på limkrafternas oerhört korta räckvidd och att alla ytor - med kraftig uppförstoringsgrad - ser ut som söndersprängda alplandskap, kan man inte räkna med att åstadkomma annat resultat än att "sprida ut föroreningarna över hela ytan, och möjligen få en och annan alptopp fri från föroreningar inom 5 ångström". Dessutom krävs att det använda lösningsmedlet verkligen förmår att lösa den eller de föroreningar man tror att man torkar bort. Bättre är det då att tvätta i varmt vatten tillsatt med rengöringsmedel. Det finns många tvättmedel för industriellt bruk som är avsedda att användas tillsammans med varmt vatten. De kan användas på motsvarande sätt som vid diskning, för högtryckstvättning eller i ultraljudbad. För mindre serier eller för utprovning av metoden kan "vanlig Ajax" fungera utmärkt. Den är dessutom lätt illgänglig. Efter tvättning krävs en noggrann sköljning i rinnande vatten och därefter torkning. Ett sätt för rengöring av mindre detaljer kan vara att använda en vanlig diskmaskin. Ett radikalt sätt att erhålla rena ytor av känt material är att finslipa dem. Genom slipning avlägsnar man alla okända beläggningar och föroreningar - utan att bekymra sig om vad det är man har att avlägsna. Slipningen skall ske med fint slipmaterial. Det är en matt slipad yta man vill ha - inte en grovrepig. Slipdammet avlägsnas genom dammsugning eller borstning. "Bortblåsning" är både ohälsosamt och återförorenande (kompressorn är som regel smord). Slipnylon (typ "Scotch-Brite") med grovleken 320 till 600 är lämpliga material. Betydligt bättre än slippapper, som fort sätter igen eller blir förbrukade. Cirkulära borstar av polyamidfiber som innehåller slipmaterial ger också en lätt, följsam avverkning och en lämplig, mattslipad yta. Mattslipning av plastytan ökar även möjligheterna till vätning något, eftersom kontaktytorna då blir större. Kan mattslipning av materialet av utseendeskäl accepteras är det den bästa förbehandlingen som kan väljas – förutom de ytspänningshöjande behandlingarna, där sådana är nödvändiga.

FOGUTFORMNING
Helst skall man utforma limfogar så de utsätts för skjuvpåkänning vid belastning. Fläk- och klyvpåkänningar är direkt olämpliga, efter som större delen av belastningen kommer på en liten del av limfogen. Om möjligt skall man också undvika dragbelastade fogar – i alla fall om belastningen är hög.

VAL MELLAN HÅRDA ELLER MJUKA LIM
Man skall aldrig välja hårdare lim än nödvändigt. Kraftflödet över en limfog ger sällan en jämn belastning över hela fogytan. Som regel uppstår stora spännings koncentrationer i fogens kanter. Har man då valt ett hårt och "starkt" lim kommer detta att belastas högt i fog kanterna. Det får också till innebörd att höga belastningar kommer att uppstå i gränsskikten mellan lim och material - och i det limmade materialet självt. Den praktiska innebörden av detta blir att det ställs större krav på renhet och ythållfasthet, när man väljer ett hårt lim. Ju mjukare lim man väljer, desto mindre last kan det överföra utan att deformera sig (jfr en fog av glas respektive gummi). Innebörden av detta blir att hela fogytan kommer att belastas, t ex som vid användande av dubbelhäftande tejp. Tejperna klarar ju inte långvarig belastning i en riktning, utan att kallflyta. Det är där den undre gränsen för mjuka lim ligger. Det gäller att välja ett lim, som är så elastiskt som möjligt - utan att kallflyta vid den belastning som är aktuell - vid den högsta användningstemperatur som fogen kan komma att utsättas för.


LIMNING AV MATERIAL MED OLIKA LÄNGDUTVIDGNING
När man limmar samman plastmaterial med olika temperatur utvidgning - och ännu mer när man limmar enplast mot en metall- är det viktigt att ta hänsyn till temperaturutvidgningen hos de olika materialen. Laminerar man material med olika längdutvidgning får man ett laminat som kroknar vid temperaturförändringar. Värre är det i en "låst konstruktion". Limmar man t ex ett plastlock inne i ett glasrör, så kommer plasten att krympa mer i kyla än glaset - med påföljd att plasten kan dra sönder glaset. "Limmar man i rumstemperatur, en produkt som skall användas i rumstemperatur, så borde det väl inte uppstå några problem!" Möjligen inte, - men man bör inte glömma att produkten kanske skall levereras vinter tid.... En beräkning av materialrörelserna vid limning av olika material är att rekommendera. Vid limning av en låst konstruktion bör limmet ha större brottöjning, än den fogrörelse som uppstår vid temperaturförändring – om fogen skall hålla

PRIMNING
Ibland använder man en primer på materialen, för att förbättra limningsresultat. Skälen till detta kan variera:
- Limmet är så tjockt och trögflytande och kanske också snabbstelnande, att det får dålig kontakt med ytan. "Ser man framför sig en sårig, ojämn yta, som man häller en trögflytande gröt över, så kan man förstå att gröten inte hinner rinna ner i alla skrymslen innan den stelnar". Detta kan man åtgärda genom att - före limning - mätta ytan med en tunnflytande primer.
- Föreningen mellan lim och material ger inte bindningar med sådan styrka, att de kan motstå angrepputifrån, från t ex vatten. Primar man då ytan med ett mycket tunt lager av ett material, som fungerar som en förmedlande länk mellan lim och material, så kan man erhålla bindningar med mycket större motstånd. Ofta är dessa förmedlande länkar s k silaner (silikonprodukter). Så förbehandlar man ofta armeringsmaterialet till fiberarmerade termoplaster. Primer som gör det möjligt att limma PE, PP och silikon med cyanoakrylat finns också utvecklad.
- Vid limning mot metaller kan man ha anledning att skydda metallytan från oxidation efter limning. Vattenmolekylerna är små och letar sig in i ofyllda ytprofiler. Uppstår då svaga oxider, kan man förbättra långtidshållfastheten, genom att så långt som möjligt förhindra vatteninträngning med en lågviskös primer. Även för metaller finns förbehandlingsmetoder utvecklade. Då i första hand för att bilda hållfasta, beständiga oxider.

VAL AV PLASTMATERIAL MED AVSEENDE PÅ LIMBARHET
Det som avgör limbarheten hos ett plastmaterial är i första hand dess ytspänning. Ju lägre ytspänning ett material har desto svårare är det att hitta ett lim som både har hållfasthet och väter materialet. När man använder – eller försöker använda – ett lim, som inte innehåller lösningsmedel med en lösande effekt på plasten, är materialets ytspänning direkt avgörande för limbarheten. De termoplaster, som kan lösas med lösningsmedel, kan med hjälp av dessa limmas mot sig själva oberoende av ytspänningen. (Det finns dock många termoplaster som inte kan lösas med lösningsmedel.) Det finns plastmaterial som man relativt enkelt får hållfasta limfogar mot - utan besvärliga, kemiska för be handlings metoder. Har man möjlighet att välja mellan olika plastmaterial för den aktuella konstruktionen, så kanske man skall välja den som är lättast att limma. Nedanstående uppställning graderar "limbarheten" hos material som endast rengjorts (tvättats eller finslipats) – med avseende på hållfasthet. Det mest lätt limmade materialet står överst - det mest svårlimmade underst. Uppställningen tar endast hänsyn till limning med lim som inte löser plasten. Om lösnings medels limning är möjlig står detta angivet i kanten. Likaså finns angivet om endast en limtyp ger hållfasta lim fogar.
- PF (Bakelit)
- UP (Polyesterglas)
- EP (Epoxiglasväv)
- PVC Limbar med lösningsmedel
- PC Limbar med lösningsmedel
- PUR (Polyuretan) Med polyuretanlim
- PS Limbar med lösningsmedel
- ABS Limbar med lösningsmedel
- PMMA Limbar med lösningsmedel
- PA Limbar med lösningsmedel
- POM
- PETP
- PVDF Limbar med lösningsmedel
- PP Bra resultat med primer + cyanoakrylat
- PE Bra resultat med primer + cyanoakrylat
- PTFE

För de material som står i den undre delen av uppställningen finns ytspänningshöjande behandlingsmetoder. Ingen av dessa ger dock underlag för fogar med lika hög hållfasthet som grundmaterialet. En uppställning över förbättring av hållfastheten hos limfogen, genom förbehandlingarna kan se ut som följer - med den största effekten överst:
- PTFE
- PA
- PP
- PE
- POM
- PETP

För enstaka limningar finns det en "nödåtgärd" att ta till om möjligheter till ytspänningshöjande förbehandling saknas. Man kan då prova att "slipa in vått lim i plast ytan". Detta sker lämpligen med relativt grovt slip papper. Bearbetningen måste ske i materialet – genom limmet. Vad man åstadkommer är en "tvångs vätning". Därefter kan man lägga på mera lim och limma vidare.


NÅGRA PRAKTISKA RÅD FÖR LIMNINGSARBETET
Sprider man lim på båda fogytorna - och väntar en stund innan man lägger samman limytorna, så får luften i gränsskiktet material/lim större möjligheter att komma ut. Detta resulterar i en starkare fog. Detta gäller speciellt vid limning med högviskösa lim. Har man inte möjligheter att limbelägga båda fogytorna, så skall man om möjligt applicera limmet på det material som man finner mest "svårlimmat". Vid handblandning av 2-komponentlim blandar man in stora mängder luft i limmet. Ibland, speciellt när man arbetar med transparenta plaster och vatten klara lim, kan man sträva efter en luftfrifog. Det finns ut rustning för dosering och blandning av 2-kompo nentlim, som inte ger luftinblandning - allt ifrån mycket enkla till mycket avancerade. Saknar man sådan utrustning kan man försöka evakuera luften i limmet med hjälp av vakuum. För några lim kan detta gå bra, men för många uppstår endast ett "skum", som sedan sjunker ihop - med luften kvar. Bättre är då att modifiera vakuumklockan, så att blandning kan ske inne i den. Luften evakueras innan blandningen startas. Det är bättre, att inte blanda in någon luft i limmet, än att försöka suga ut den efteråt. Ibland kan man ha svårigheter att få limmet på plats – utan att smeta ner materialet utanför fogen. Det kan då vara att föredra att skyddstejpa utanför fogen och sedan torka eller skrapa bortöverflödigt lim, innan det stelnat. Det finns teflontejper, som inget fastnar på, så man kan eventuellt också vänta med rensningen till limmet stelnat. Limning kan vara ett kladdigt och besvärligt arbete. Ju mer man kan tänka igenom arbetet och för bereda det - innan man börjar jobba - desto bättre resultat kan man förvänta sig. Det är också viktigt att ta del av "varuinformations bladet", som enligt lag skall följa med s k "hälsofarliga produkter", dit många lim räknas, så man vet var eventuella arbetsmiljörisker ligger.

LIMNING OCH FÖRBEHANDLING AV SPECIFIKA PLASTMATERIAL
Oberoende av vilket lim man kommer att använda, är det i högsta grad att rekommendera att man - innan man sätter igång att prova eller använda det - läser de datablad och varuinformationer som tillhör limmet. Det är lättare att uppnå ett tillfredsställande resultat, om man vet så mycket som möjligt om det man håller på med. Det är alltid vanskligt att rekommendera lim för en konstruktion som man inte känner och som man inte vet var och hur den kommer att användas. Valet återstår för konstruktören att göra. Det är alltid att rekommendera, att man startar med några provlimningar – kanske med flera olika lim – innan man bestämmer sig för lim och limningssätt.

Låst